Solregn

Allmänt / Permalink / 3
När jag gick hem ifrån förskolan lös solen..och från ingenstans föll regnet. Det är något egendomligt med solregn. Något speciellt. Och vackert. Dessa dagar sen Lilith gått bort har känts som ett vakuum. Hur kan man någonsin få ett avslut? Hur? Det är inte rättvist, men hur mycket jag än ältar kommer jag inte att få henne tillbaka. Det är tomt. Ensamt. Saknar min lilla tjej..inatt drömde jag. Drömde att jag var i en mörk snöbeklädd skog. Det var mörkt. Skymningsljus. Jag följde långsamt en stig, och där satt hon, där satt Lilith. Framför mig tittandes mot mig. Hela drömmen var fylld av något slags obehag men trots det sprang jag fram till henne tog upp henne höll om henne krama henne - som aldrig förr! Det var precis om att hon hade varit borta länge och nu var hon åter funnen. Det var känslan.. Plötsligt hörde jag ett ljud, det var ringklockan, klockan var 7. Jag satte mig upp med samma obehagskänsla bakom bröstet som ockuperat drömmen. Jag såg mig om. Ingen Lilith. Jag tittade på hennes ställning. Där låg hennes filt. Där låg ett godsedjurs nalle, ett hjärta där de står "i love you" och ett gravljus.. Ett gravljus. 

En käftsmäll. Och plötsligt var mardrömmen lika levande. Jag reste mig upp med känslan av att inte orka andas, men kroppen gör det ändå, per automatik. För många på för kort tid.. 

.

Varför dör alla? Stod precis vid övergångsstället, väntandes på att det ska bli grönt..tankarna flög iväg. Försöker omvandla mina tankar/känslor eller snarare det spirituella "språket" till ord. Ord på det svenska språket. Jag fylls av en känsla av tomhet. Ekande tomhet. När jag tänker, tänker på hur många i min närhet som lämnat denna värld på sådan kort tid. Och på ett sådant orättvist sett. Man tror alltid att "tiden" är oändlig. Men denna "tid" är bara en bråkdel. För oss, jordbor, kan denna ofantligt korta bråkdel uppfattas som många många "jordliga år" men faktum är att vi lever i en bubbla. En bubbla av glas. Vi kan så lätt se igenom det, om vi bara vill. Aldrig har mänskligheten genomgått en större masspsykos. Den dagen vi lämnar detta fysiska liv och beger oss mot verkligheten, kommer aha-upplevelsen. Plötsligt undrar du hur du klarade av alla år här.. Bland all smärta och misär. Jag sörjer inte. Man ska inte sörja. Men det gör ont. Det gör ont att veta att mina kära är så nära, att alla era kära är så nära, konstant i försök att få vår uppmärksamhet och ge oss deras tröst. Men vi är för blinda. Förblindande av "livet". Livet som i dagens samhälle innebär skola, karriär, arbete, partner för att sedan ligga 5 meter under jorden. 

Solen lyser idag. Lyser upp och värmer mina ben och fötter medans jag sitter här på tunnelbanan. Brukar tänka på hur det fysiska livet hade upplevts av oss när vi besitter dessa fysiska kroppar om vi inte vore fångade i denna masspsykos.. Hur hade vi levt? Hur hade världen sett ut? Jag saknar min -. Jag saknar hennes mat. Jag saknar hennes terrorsamtal. Jag saknar hennes röst. Jag saknar hennes röst. Hennes kärlek och omtanke. Jag saknar min -. Jag saknar hans mat. Jag saknar hans visa ord och budskap. Jag saknar smsen, alla kort, lukten. Deras skratt. Jag saknar Lilith. Hur kunde jag, hur kunde jag bestämma mig för att detta är sista gången jag klappar och pussar på hennes fysiska kropp? Hur kunde jag för sista gången, lukta henne i öronen som jag alltid gjorde.. Se henne i ögonen och bemötas av ögon fyllda av rädsla. Av smärta. Innan du skulle få sprutan.. Sprutan som bestod av narkosmedel som överdoseras för att stanna ditt bultande hjärta. Det gick fort. Och om än med tveklös rädsla lämnade du kroppen fort.. 

I ambulansen var du där. Jag sörjde inte din vackra kropp som låg kvar stel och livlös på britsen. Jag sörjde din smärta. Din oförtjänta rädsla. Din alldeles förtidiga bortgång. Vi åkte till sjukhuset i ambulansen tillsammans. Djurambulansen körde hem oss tillsammans. Du var med. Det fanns ingen tvekan. Ditt ben var plötsligt läkt. Och du kunde springa som du önskade. Idag när jag skulle ut följde du som den busen du är med, snabbt smet du ut kring mina fötter ut genom dörr springan. Plötsligt låg du utanför porten i solskenet och rulla.. Precis som du alltid gör. Precis som du alltid gör. 

Jag vill inte gråta i en fullsatt tunnelbanevagn så jag slutar nu. 


Vila i Frid Lilith

Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner mig just nu. Jag har gråtit nonstop i snart 4 timmar. Min fina vackra underbara Lilith har idag 19.20 fått somna in. Hon fall offer för en lös pitbull och en ignorant ägare som sprang iväg. Jag har inga ord. Jag är helt tom. Jag är så ledsen. Mammas underbara vackra Lilith.. Hon hann inte ens leva upp till 2. 

Klockan var 18.01 när jag tog emot ett samtal där en kille berättar att det ligger en skadad katt med ett ben av. Hon behöver avlivas säger han. Jag minns inte så mycket efter det förutom att jag springer mot dem. Och där ligger hon.. Min fina vackra Lilith. Med hela ena frambenet i slamsor. Hon ligger där. Piper när hennes blick möter min. Vad som kan uppfattas lite ironiskt nog är att min son vid mig och springer runt skrattar och leker. Han är påväg upp mot gatan ett flertal gånger. Inte förrens älskade syster M kommer och tar in honom kan jag andas. Underbara vittnet berättar om hund attacken och hur han fick bort hunden. Ägarn till hunden försvann av den anledningen att hunden "måste lugna ner sig". Han kom aldrig tillbaka. Nästan 40 min i kö och polisen gör inget än att be oss dra bort benet. DRA BORT BENET?! Djurambulans kom. Jag vet inte hur. Jag vet bara att vittnet till detta, killen som ringde mig, killen som stötta mig och berättade om en liknande händelse med sin katt, och kramade mig var ett gudomligt stöd. Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort. Djurambulans bort till Bagarmossen där lilla Lilith, 1år och 8 månader pumpandes med smärtstillande innan beslutet togs att hon skulle somna in. 

Somna in. 

Komma hem. Om än för tidigt. 
Det är orättvist. 

Du hundägare som lät din hund ta min underbara snälla lilla katts liv, hur känns det? Hur känns det att inget veta? Hur kan du försvinna sådär? Tror du att detta är första katten? Tänk om det är ett barn nästa gång? Du har lämnat mig med ett stort blödande sår i mitt hjärta. Du tog min Lilith ifrån mig. Lilith kom ifrån svåra förhållanden och genom de 8 månader hon fick bo hos mig blev hon en helt annan katt. Hon vågade lita på människor igen. Hon var underbar. Hon togs inte bara ifrån oss för tidigt utan hon led, led med stora djupa sår öppna, benpipo ute i, i nästan en och en halv timme. Hon togs ifrån mig. Jag kan inte sluta gråta. 

Idag la jag hennes nytvättade filt på hennes alldeles egna ställning där bara hon fick vara. Den var nytvättad för hennes skull. Jag la ut den fint så hon kunde mysa in och sova på den, precis som alltid. Men nu fick hon inte det, hon fick inte en natt till på filten, hon fick inte det..
 Hon fick inte fler mys nätter med mig, hon fick inte mer bus, mer gos och mer prat. Hon är borta nu. Hoppas du är nöjd med vad du åstadkommit. Jag ligger här och gråter och känner en enorm tomhet. Hoppas även du gör det. 

Vila i frid min vackra lilla tjej. Jag älskar dig. Den dagen det är min tur, lova mig att du är bland de första att välkomna mig..min numera ängel. Vackra stjärna på himlavalvet. Nu är du hemma. Hemma hos Kärleken och Ljuset. 




Nu när jag inte bloggar vet ni varför. Godnatt alla. 
Till top